eller En helt vanlig onsdag som blev... annorlunda
eller Blöta ben i Bangkok
Prolog
Betänk att det från kontorsbyggnadens entré är ungefär 200 meter till vägen där vi brukar ta taxi hemåt. Glad i hågen efter en avslutad arbetsdag och med en glass i handen vandrar jag sakta vägen framåt. Betänk även att det inte har regnat i Bangkok sedan början av November, så trots att det var mulet kunde man väl aldrig ana...
Första delen - Himlen öppnar sig
Efter en tredjedel av sträckan börjar det dugga. Allt är lugnt. Halvvägs börjar det ösa ner. Fortfarande kontrollerat läge. Söker skydd i en liten vaktkur och tänker att det är bara att vänta ut i några minuter. Snart får jag uppleva vad Forrest Gump beskriver som regn från alla håll och det närmaste jag hittills kommit en tropisk monsun. Har aldrig tidigare sett så mycket regn falla samtidigt. Inser snart att min lilla vaktkur där sidvindens enda skydd är en liten plastpressenning inte är hållbart i längden. Jag gör som mitt enda sällskap "den blöta hunden" och söker mig tätt längs en vägg in i det intilliggande huset. En liten flicka som leker i pölarna ger mig ett paraply och leder mig in i vad som ser ut att vara ett tvätteri. En förvånad tvätterska hälsar på mig mitt i en vikning och återgår till sitt.
Andra delen -Ett tappert försök
I tvätteriet blir jag tilldelad en ranglig träpall och sätter mig för att läsa en utskrift av exjobbet och fortsätter vänta ut vädergudarna. Tvätterskan kommer en kvart senare med ett paraply som jag tänker visst ska skydda mig. Med teckenspråk förklarar jag på thaisvengelska att jag lämnar tillbaka det imorgon men det är oklart vad som blev avtalat. Det som utanför tidigare var en gata är nu två decimeter djup flod. Tanken slår mig att försöka undvika att bli blöt om fötterna men den byts till accepterande att det är bara att bita ihop, om en halvtimme ska jag ju ändå vara hemma i värmen. Trodde jag.
Taxibil efter taxibil åker förbi mina vinkningar med den röda ledighetslampan hånfullt lysande i regnet. Slutligen stannar en och jag kastar mig in i baksätet. När jag förklarar vart jag ska så har chauffören tydligen just gått av sitt pass och vägrar köra åt det hållet. Delar av det blöta förångas när jag kokar inombords, men ut i blötan igen. Historien upprepar sig (exakt) med nästa taxi och jag accepterar återigen mitt öde och linkar likt den blöta hunden tillbaka mot kontoret. Blötare och surare. Det plaskar omkring mig när jag sätter mig i en fotölj i lobbyn.
Tredje delen - Förvandlingen
Givetvis kan lobbyn inte ringa taxi eftersom det är trafikkaos på grund av regnet. Man får gott vänta tills det råkar komma en förbi denna avkrok på vägen. Dessutom är det kö i lobbyn till de inkommande bilarna. Det regnade i alla fall inte där inne. Sakteliga avtar det även utanför. En och en halv timme efter att jag lämnade kontoret passerar några av mina kollegor och de ser både förvånade och förfärade ut vid anblicken av mig. Jag försöker förklara min historia för dem men språkbarriären gör att det mesta försvinner i tomma intet. Det vi lyckas komma fram till är att jag ska följa med dem. Snabba kast. Det visar sig nämligen att de ska på Onsdagsspecialaren på restaurangen Sizzlers. Vi åker bil som kändes som båt till specialaren som lämpligen är blodiga biffar, korvar, grillade grönsaker och en superb salladsbuffé. Man får till och med äta med kniv och gaffel istället för det thailändska sked och gaffel. Sakta men säkert torkar jag upp både utanpå och inuti. Köttsvettandes och mättare än på väldigt länge finner jag mig själv en timme senare stående leende vid det dignande efterättsbordet. Tänk vad tillfälligheter kan leda till.
Prolog
Slutet blev som det flesta historier ändå lyckligt. Fyra timmar efter avslutad arbetsdag anländer jag hem, med torra kläder men blöta skor. Mätt, belåten och med en historia om ett skyfall i bagaget. Ute är det torrt igen. I Sverige är det massor med minusgrader. Det kanske inte är så synd om mig ändå. Gatubrunnssystemet i Bangkok kan konstateras ha mer att önska. Även taxichaufförerna som nog bara visste vilket trafikkaos som väntade längs gatan On Nut och ljög för sin egen räddnings skull. Nöden har ingen lag. Och i slutändan ska de väl ha tack. Och slutligen som man brukar säga - med omtänksamma vänner kan man gå långt i blöta skor. Glöm inte bort det!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar