Thailandsblues

Jag undrar om det är acklimatisering eller en tillfällig köldknäpp för i morse när vi klev ut från lägenheterna smög det sig på en känsla att det inte alls var speciellt varmt. Det är dock mätt i Bangkokgrader och kanske mer acklimatisering till den dolda lyx att faktiskt se solen varje dag. Det första riktiga passet i operation solbränna (faktiskt) företogs under lördagsförmiddagen uppe på taket på vårt lägenhetskomplex. Ett tak som många i Sverige hade betalat mycket för men som här egentligen inte är tillgängligt för andra än fastighetsskötare och hisstekniker. Vi tog dock med solstolar, böcker och musik upp och lät solen smeka våra bleka lekamen under 2 timmar. Vilket givetvis resulterade i nyanser från rosa till kräftröda skandinaver framåt kvällen. En kväll då vi för första gången upplevde thailändsk blues på en bar stor som en skokartong.

Lördagens dag bjöd även på attraktioner i följande sort;
Grand palace - där vi inte fick komma in utan långbyxor.
Floden - där vi inte åkte båt denna gång men såg stora fiskar.
Promenerande - in i små civilbefolkningsgränder byggda ovanför vattnet och genom ett universitet där man tydligen studerar om lördagarna.
Tuktuk - den första och möjligen sista färden i denna typ av fordon. Avgasigt, smutsigt, ljudligt och framförallt en chaufför som inte tog oss dit vi ville (men vi fick iallafall motvilligt träffa hans kompis skräddaren som vi fint tackade och sa att vi inte var intresserade). Knappt ens värt 20 baht (4 kronor).

Upptäcksfärden slutade med en galen (som i dårhus och rosa elefanter) taxichaufför som spelade YMCA, Ring the Bell och Rivers of Babylon på högsta volym och emellanåt skrek på förbipasserande. När han tände en cigarett inne i bilen fick vi nog, betalade och klev av mitt i en kö och promenerade till tunnelbanan.

Just nu är det lite dötid på kontoret då vi snart ska iväg och intervjua en professor med sagonamnet Doktor Tossapol. Så önska oss lycka till.